Hopp och förtvivlan...

För nio år sedan i dag skrevs jag in på antenatalen för ingångsättning.
Tio månader och en dag efter vår första dotter fötts.
Tio månader och en dag av vånda, tårar och en väl dold övertygelse om att inte heller denna gång få hålla ett varmt skrikande barn i mina armar.

Lilla I somnde in i min mage efter knappt 3/4 av den tid hon egentligen skulle varit kvar.
När jag efter att ha fått beskedet om att bm inte hittat något hjärtljud mötte upp kärleken på sjukhuset var jag fortfarande säker på att vår skatt mådde bra.
Vi hade ju varit på förlossningen bara någon dag tidigare och fått till oss att vi inte behövde vara oroliga över uteblivna fosterrörelser, visst såg vi väl att det lilla hjärtat slog?
Men den här gången, måndag den 15 januari 2001 visade ultraljudet nogot helt annat.
Vår lilla bäbis levde inte längre.
Där satt vi sen i ett mörkt undersökningsrum på förlossningen med vetskapen om att vi inte skulle få med oss något barn härifrån.

Följande dagar och timmar är ett töcken, lilla I blev sekundär för sjukvårdpersonalen, nu var det viktiga att få ner mitt skyhöga blodtryck.
Torsdag den 18 januari, när morgonen nästan fortfarande var natt föddes hon.
Efter all stark smärtlindring är inte detta heller så tydligt, de ville ju inte att jag skulle ha ont i onödan.
Men förlossningssmärta är inget mot den smärtan som sitter i hjärtat när något sånt här händer, och mot den hjälper inte all smärtlindring i världen.

Vi fick ha henne hos oss så länge vi ville och jag minns mest hennes pyttelilla hand som fick plats på min pekfingerspets, hennes lilla, lilla öra som syntes där hon låg på sidan i sin balja och såg ut som hon sov.

Vi fick stort stöd av sjukhusprästen, en lung finsk kvinna som ordnade så vi fick en stund med henne i sjukhuskapellet.
Där fick vi säga hej då till henne, jag och hennes pappa.

Varje år tänder vi ett ljus för henne i minneslunden på allhelgona.
Vi och hennes småsyskon.
Flickorna funderar mycket på henne just då och fantiserar om hur det skulle varit om hon fanns kvar och vem som skulle vara stora syster repektive lillasyster till vem.
Och jag tänker också ofta på detta.

Hur skulle vårt liv sett ut om hon fått stanna kvar?
Vi skulle forfarande antagligen bara haft två barn.
Hade någon av de tjejer vi har nu funnits, eller hade det varit en annan liten människa?
Vem hade vi inte fått fördelen att ha hos oss och älska?
Finns det en redan färdig plan för hur våra liv ska se ut?

I need a reztart!!!

Jag tävlar hos Sus om ett mellanmålspaket från http://reztart.se/
Vore perfekt att ha på lager och bara plocka med NÄR träningslusten slår till igen....