Fick ett samtal till jobbet i går att yngsta dottern var ledsen och hade ont i magen.
Plockade ihop mitt pick och pack och satte mig i bilen.
Då ringer det igen och nu gäller andra bud, 112 är kontaktat och ambulansen är på väg.
Min lilla humla!!
Eftersom jag har längre väg till skolan än vad ambulansen har åkte jag direkt till akuten för att möta upp där.
Minuterna kändes naturligtvis som evigheter och varenda tänkbara senario susade genom skallen både en och två gånger.
När de sedan lastar ur en utslagen, smärtpåverkad, blek liten unge som inte ens verkar känna igen sin egen mamma var det nära att det brast totalt.
Men det var bara att torka dom tårarna fort och vara där för henne.
Fram till 20 på kvällen kräktes hon sedan gång på gång och sov sig mest genom tiden.
Men när de sedan satte ett glykosdropp orkade hon hålla sig vaken en stund och magen lugnade sig.
I morse var hon sig själv igen och skojjade och vräkte i sig mat.
Hon ska börja samla på ambulansnallar till och med.
Än en gång är man så otroligt tacksam att man har ett sånt underbart socilat nätverk som finns där för oss och tjejerna.
Farmor och farfar tog hand om stora T så vi kunde vara med lillan.
Samtal och meddelande bara rasar in från människor som vill höra hur det går.
I dag har hon ringt runt och kvittrat så alla hört att hon är tillbaka med full kraft.
Nu är vi äntligen hemma och har skurat av oss allt hemskt sjukhus och snart är resten av familjen också hemma, ska bli så gott att alla är där dom ska!!
