Så jävla osmakligt!!

I dag har jag "outat" på fejjan.
Det värsta jag vet, så gör man bara inte.
Viktiga saker tar man med folk personligen, det är ruskigt respektlöst att hänga ut saker som innefattar andra människor och deras känslor.
Men jag hoppas och tror att de som är närmast berörda fått beskedet redan, och jag har även kollat med min familj att det var okej med dom.
Saken är den att så otroligt många människor har stöttat mig( pratar om mig eftersom detta är mitt eget forum) under denna tuffa tiden som gått.
Varma ord, oändligt många erbjudande om hjälp, blommor, telefonsamtal och kramar.
Jag vill ju att ni ska veta vad som har hänt, men hur berättar man det?
Har naturligtvis slagits av tanken på att meddela er personligen,
Men då måste jag använda "ordet" och jag är inte riktigt redo för det än.
Så jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna, jag kände att de som vet vad som pågår kommer att kunna utläsa vad jag vill berätta från mina lilla uppdatering.
Ni gör mig otroligt stolt, på gränsen till mallig.
Tänk att jag har så många, äkta vänner som finns där och är genuint intresserade av hur jag och min familj mår.
Jag lovar er att detta med att hänga ut mitt liv på fb inte kommer bli någon vana.

Love!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Döden som process.

Vad konstigt man fungerar egentligen när man ställs inför ytterligheter.
Undrar om det kan vara någon inbyggd, undermedveten överlevnadsstrategi.
Helt plötsligt står vi inför det där hemska, jävla, mörka och skrämmande.
Men när man tittar på det där underbara ansiktet som inneburit trygghet i nästan 38 år, vara fyllt av smärta och uppgivenhet ändras så mycket.
Man kan bara varenda vaken sekund önska att allt det onda ska försvinna.
Att det ska bli ro och att allt det jobbiga ska vara över.
Jag märker själv att jag inte klarar av att skriva det jag egentligen menar, men nu behöver han verkligen få sova.
Visst gråter vi, mest hela tiden men inte för vår egen skull utan för hans.
Vår egen sorg och saknad vågar vi inte ens snudda vid.
Det blir nästa steg i denna sjuka, onormala process....



- Posted using BlogPress from my iPhone

Trevlig helg....

- Posted using BlogPress from my iPhone

Packa inte pappas kappsäck....

Det är nog dags att börja fundera på det där med packning.
Jag och tjejerna har ju en fjällenresa att se fram emot medan fadern får vara hemma och jobba.
Men eftersom det som kan gå åt helvete bestämt sig för att göra det så var väl ingen direkt förvånad över den utgången.

Frågan är vad mycket som behöver tvättas i dag.
Eftersom två underställ och onepeicen redan är rent så räcker det väl att köra en maskin med trosor och strumpor.
Och ska jag dessutom lära mig åka slalom på måndag kommer jag väl att erbjudas rena kläder på sjukhuset, en sån där söt långskjorta med knäppning på ryggen.
Så vid närmare eftertanke kan jag nog ligga kvar och dra mig en stund till...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Det rullar på.

-0.9 visade vågen i dag.
Två veckor sedan senaste vägningen, men lite jul och nyår har ju också hunnits med.
Så jag antar att det är ett ok resultat.
Sura 0.1 kvar till min tredje stjärna, förhoppningsvis är den fixad om två veckor när det är dax igen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ut med det gamla och in med det nya.

I dag kom jag tillslut ut på den där premenaden som jag planerat att ta ända sedan den 21/12-12.
Barmark, några plusgrader och vindstilla.
Ingen musik i lurarna, inga värrldsproblem att lösa utan bara små flyktiga tankar som fladdrade runt.
Helt underbart att bara vara och få byta ut all trött gammal luft ur lungorna och fylla upp med nytt syre för att börja ta sig an 2013.
Fick även samlat ihop mina första kronor till utmaningen för Cancerfonden.
Har du anmält dig är?
Om inte kicka dig vidare via länken under bilden.

1kr/kilometer till Cancerfonden.