Herre gud, vilken hysteri.
Hela fb har bombarderats med
artikeln om den stackars pojken som inte fick vara pepparkasgubbe i luciatåget.
Sen har ju alla berörda och några till blivit kontaktade i frågan och nu ser det snyggt och prydligt ut att vara ett missförstånd.
Om det nu är som de påstår att pepparkaksgubben är borttagen som resultat ev ett majoritetsbeslut så är ju det naturligtvis glömt och förlåtet här i landet lagom.
För då har alla fått göra sin röst hörda (de som vågar) och demokratin har segrat.
Men tänk OM orginalstoryn hade varit den sanna!!
Då hade debatten om att ta seden dit man kommer fått fart igen.
Passar det inte kan man minsann packa och åka hem igen.
För vi har redan fått försaka våra skolavslutningar i kyrkan, ingen nationalsång på hockeymatcher och numera visar man sitt ställningstagande genom att våga vägra säga chokladboll.
Men vem är det som får alla dessa idee'r uppoppande i skallen?
Varifrån får man ide'n att någon skulle bli kränkt av detta?
Det hela är ju bara massa antagande och en hel del rädsla skulle jag tro.
I de flesta andra länder är man stolt över sitt land, sin flagga och sina sånger.
Det ska vi helt plötsligt inte våga vara av rädsla för att trampa någon på tårna.
Sen läggs skulden över på våra invandrare/flyktingar.
Detta blir deras önskningar och krav, och klyftan ökar ytterligare.
Hela denna historien kretsar runt ett uttalande som en lärare gjort av rädsla att kränka någon.
Ändå blir kontentan att vi håller på att berövas allt det "Svenska".
Och det kanske är det som händer, men det är vi själva som ser till att det sker.
