Starkare.

Vilken välgörande helg vi haft.
Minimalt med måsten och ingen stress.
Har haft härliga möten av både den planerade och den extremt spontana sorten med människor som är så lätta att tillbringa tid med.
Inga krav utan bara en kopp kaffe eller ett glas vin i all enkelhet.
Energinivån är högre än på länge och det känns som dessa fyra arbetsdagar kommer försvinna förbi i ilfart.

Tack vänner och familj!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Ikväll så.

Då ska jag träffa min allra käraste syster.
Vi ska äta gott, dricka rött och förhoppningsvis ska vi inte gråta.
Tror att han vill se oss andas nu, ta en paus från det onda.
Fast det bara blir mer smärtsamt och påtagligt för varje dag som går så måste vi komma ihåg att fylla på med det varma och det glada.
Han skulle säga till oss att inte bry oss så mycket, att det kommer att lösa sig på något sätt.
Antagligen hade han inte haft en aning om hur men det hade inte rört honom i ryggen.
Och han är där för oss hela tiden på sätt som inte är så självklara just då.
Detta hände så sent som i går när jag stoppade en ruta av Marabous mörka mintchoklad i munnen.
Sekunden senare var vi på Kvarnkullens livs jag, syrran och pappa.
Där smög han alltid till oss de där runda lite tjockare chokladbitarna med mintfyllning och silverpapper.
Jag minns inte ens att vi behövde tjata.
Det var vår lilla oskrivna, självklara regel.
Undrar om mamma genomskådade detta, att det åts godis på vardagar?
I så fall blundade hon för vår hemlis.

Tvingar tillbaka tårarna och ler, för att vi måste!!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Sånt här händer.

Hörde om en hemsk händelse som utspelat sig i Finland på radion.
Hittade dessvärre inte ett ord på någon av våra stora kvällstidningars sidor, de hade viktigare saker att skriva om.
Melodifestivalen....
Efter lite googlande hittade jag i alla fall följande länk.

Är väldigt glad och stolt över att i mitt yrke finns något så fantastiskt som anmälningsplikt.
Ser jag att ett barn far illa är det min uppgift att hjälpa till och sätta stopp för detta.
Jag är där för deras skull, de kan lita på mig, jag står på deras sida.
Det säger lagen.
Varför i hela fridens namn är detta inte en generell regel?
Alla barn borde ha en vuxen att lita på, som såg till att allt blir bra.
Om inte genast, så inom en överskådlig framtid.
För det är inte lätt att ta det där steget som privatperson och jag skäms fan ögonen ur mig över att säga det.
Men handen på hjärtat, visst har vi sett eller hört saker som vi borde tagit tag i, där vi skulle ha egerat!?
Särskilt sen man själv blev förälder så ser man det som en självklarhet att barnen är prio ett.
De ska känna till 100% att de är älskade, trygga och lyssnade på.
Men visst borde det väl gälla varenda liten unge?!
Jag blir så ledsen över tanken på alla dessa ungar som givit upp hoppet om oss vuxna.
Som inser att ingen någonsin kommer sätta dom i första rummet.
Och som inte längre bryr sig om att ropa på hjälp för vi lyssnar ju inte i alla fall.

Jag tror med bestämdhet att vi skulle kunna rädda några av dessa uppgivna barn om vi inte hade möjligheten att vända bort blicken och titta åt andra hållet.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu när pappa gått bort.

Jag sa det igår på lunchrasten, lungt och fint och samlat.
Det är nog så jag upplevs, som att det går bra.
Men oj vad trasig jag är på insidan.
Allt i min vardag påminner och gör så ont!
När M spelar en bra låt med en ny grupp....jag vet precis vem som skulle älska den, men jag kan inte dela den med honom.
De åtråvärda biljetterna till Wiskeymässan ska fördelas....den trognaste besökaren behöver år 8 inte sin.
Lilla T som vid middagen med mormor säger det vi alla tänker, det står en stol tom....och vi kommer alltid vara en för lite, för alltid.
Helt vardagliga, halvskitna varselkläder....jag kommer aldrig mer mötas av de där bruna, spinkiga fågelbenen med ärret på vaden i de där hemska orangea shortsen.

Man beter sig helt orationellt och de märkligaste ting blir sköra halmstrå som blir för mycket och gör för ont när de bryts av.
Gråter hela tiden, över allt.
Men det är inte jag att göra det när ni ser.
Så även om jag kanske ser ganska pigg och normal ut krävs all kraft i världen bara för att orka andas och jag vet inte om jag någonsin kommer bli som förr igen.
Hatar livets gång, öden, universum och sån skit.
Ta nån annan jävla lowlifer som bränt sina chanser till en plats här på jorden.
Ge mig min pappa tillbaka, jag behöver honom, vill ha honom här tills jag är 100, jag saknar honom för mycket!!!!!




- Posted using BlogPress from my iPhone