Mina fina.

Det är så kluvet med fina vänner.
De som skickar blommor fast man ställer in fikadejter, de som bjuder på te och macka fast man inte ställer upp och flyttar bananlådor och de som orkar lyssna men inte själva får frågan.
Man vill så gärna åtgälda allt det där fina på en endaste gång för att de ska förstå vad värdefulla de är och att de verkligen är som konstgjord andning.
Men i stället bara gråter man lite till och gnäller lite mera.
Jag har blivit nåt nipprigt nervvrak som bryter ihop i tårar i stället för att gratulera folk som kommer med glädjande besked.
Hoppas hoppas ni orkar med mig ett tag till, en vacker dag vänder det.
Det måste det göra!!



- Posted using BlogPress from my iPhone