Döden som process.

Vad konstigt man fungerar egentligen när man ställs inför ytterligheter.
Undrar om det kan vara någon inbyggd, undermedveten överlevnadsstrategi.
Helt plötsligt står vi inför det där hemska, jävla, mörka och skrämmande.
Men när man tittar på det där underbara ansiktet som inneburit trygghet i nästan 38 år, vara fyllt av smärta och uppgivenhet ändras så mycket.
Man kan bara varenda vaken sekund önska att allt det onda ska försvinna.
Att det ska bli ro och att allt det jobbiga ska vara över.
Jag märker själv att jag inte klarar av att skriva det jag egentligen menar, men nu behöver han verkligen få sova.
Visst gråter vi, mest hela tiden men inte för vår egen skull utan för hans.
Vår egen sorg och saknad vågar vi inte ens snudda vid.
Det blir nästa steg i denna sjuka, onormala process....



- Posted using BlogPress from my iPhone