Vi ska äta gott, dricka rött och förhoppningsvis ska vi inte gråta.
Tror att han vill se oss andas nu, ta en paus från det onda.
Fast det bara blir mer smärtsamt och påtagligt för varje dag som går så måste vi komma ihåg att fylla på med det varma och det glada.
Han skulle säga till oss att inte bry oss så mycket, att det kommer att lösa sig på något sätt.
Antagligen hade han inte haft en aning om hur men det hade inte rört honom i ryggen.
Och han är där för oss hela tiden på sätt som inte är så självklara just då.
Detta hände så sent som i går när jag stoppade en ruta av Marabous mörka mintchoklad i munnen.
Sekunden senare var vi på Kvarnkullens livs jag, syrran och pappa.
Där smög han alltid till oss de där runda lite tjockare chokladbitarna med mintfyllning och silverpapper.
Jag minns inte ens att vi behövde tjata.
Det var vår lilla oskrivna, självklara regel.
Undrar om mamma genomskådade detta, att det åts godis på vardagar?
I så fall blundade hon för vår hemlis.
Tvingar tillbaka tårarna och ler, för att vi måste!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar