Nu när pappa gått bort.

Jag sa det igår på lunchrasten, lungt och fint och samlat.
Det är nog så jag upplevs, som att det går bra.
Men oj vad trasig jag är på insidan.
Allt i min vardag påminner och gör så ont!
När M spelar en bra låt med en ny grupp....jag vet precis vem som skulle älska den, men jag kan inte dela den med honom.
De åtråvärda biljetterna till Wiskeymässan ska fördelas....den trognaste besökaren behöver år 8 inte sin.
Lilla T som vid middagen med mormor säger det vi alla tänker, det står en stol tom....och vi kommer alltid vara en för lite, för alltid.
Helt vardagliga, halvskitna varselkläder....jag kommer aldrig mer mötas av de där bruna, spinkiga fågelbenen med ärret på vaden i de där hemska orangea shortsen.

Man beter sig helt orationellt och de märkligaste ting blir sköra halmstrå som blir för mycket och gör för ont när de bryts av.
Gråter hela tiden, över allt.
Men det är inte jag att göra det när ni ser.
Så även om jag kanske ser ganska pigg och normal ut krävs all kraft i världen bara för att orka andas och jag vet inte om jag någonsin kommer bli som förr igen.
Hatar livets gång, öden, universum och sån skit.
Ta nån annan jävla lowlifer som bränt sina chanser till en plats här på jorden.
Ge mig min pappa tillbaka, jag behöver honom, vill ha honom här tills jag är 100, jag saknar honom för mycket!!!!!




- Posted using BlogPress from my iPhone