Döden, döden, döden...

Här sitter jag, ensam i ett stort tomt hus.
Vad passar då bättre än att ta en kopp kaffe och konfrontera döden.
Du som tror att jag tänker ta livet av mig kan sluta le nu, för det var inte riktig så jag menade.
Döden är verkligen min stora skräck här i livet, och jag är i princip rädd för allt.
Jag blir som en femåring när jag väl tillåter mig själv snudda vid tanken att inte finnas längre.
Kommer allt bli svart, för alltid? Kommer jag aldrig mer att leva igen?  Varför lever man så kort stund när man ska vara död så länge?
Så nu har jag hängt upp mig på de här klyshorna som finns runt oss "Lev som varje dag vore den sista", "Fyll inte livet med dagar utan dagarna med liv"....osv.
Tänk om jag skulle fungera så, då skulle jag ju gå i ett enda stort moln av ångest.
Åh, i dag är min sista dag i livet, inte fan skulle jag åka karusell, käka choklad, ha massa sex och berätta vad viktiga all människor är för mig.
Nej, jag skulle ju grotta ner mig och med magont och hulkande gråt vänta på att det där stora tomma skulle komma och ta mig.
Även om jag förstår att tanken bakom orden är god.
Men så sprang jag på en liten längre variant:

Det är väl mer där någonstans jag hamnar.
Eftersom jag är så ofantligt rädd för att leva i princip har jag fått uppfinna en egen överlevnadssrategi, egentligen finns det väl en fågel med väldigt lång hals som redan annamat detta och eventuellt även har patent på det.
Jag har insett( tyvärr lite för sent i livet) att ta ut negativa saker i förskott själ så himla mycket energi och tar bort så mycket som skulle kunnat vara roligt.
Det finns ingen bra anledning att gå och älta saker i förväg för smärtan, sorgen, det jobbiga man har framför sig kommer ju att inträffa en dag.
Att då låta det uppta din tanke och ditt liv innan gör ju att du måste genomlida detta mer än en gång.
Detta kan säkert uppfattas både som modigt, coolt men även som väldigt känslokallt.
Men ibland vill jag bara inte prata om det!!
Syns det inte så finns det inte!!
Den dagen jag måste deala med det så gör jag det!!
Är det nu så att jag sårar någon i min direkta närhet genom att agera på detta sätt så hoppas jag och tror att ni innerst inne vet att det inte beror på att jag inte känner eller bryr mig.
När man under en period på över tio år gång på gång hamnar i situationer som gör så ont att man bara vill slita hjärtat ur kroppen aktar man sig för att hamna där innan det är absolut nödvändigt.

Fan att det ska vara så krångligt att leva.......