Om att ta med sig jobbet hem.

I dag är vi väldigt duktiga på att tala om hur tufft vi har det och det ena är jobbigare än det andra.
Vi har sjuka barn, pigga barn, för lite jobb, för mycket jobb, har lite ont här och är lite tjocka där.
Och jag är absolut en av dessa, även om jag ibland försöker ta mig i kragen och ta saker för vad det egentligen är.

Till saken hör att jag arbetar på en förskola i ett invandrartätt område och i princip alla barn har föräldrar eller mor/farföräldrar som inte är födda i Sverige.
Det uppstår mycket krångliga situationer dagligen och och tamburkontakten kan i vissa fall vara lika viktigt som jobbet inne på avdelningen.

För många föräldrar är vi de enda de kan vända sig till med sina frågor och funderingar.
Man har fått stått och förklarat för ensamma mammor som fått fly själva med sina yngsta barn att deras anhöriga inte är välkomna till Sverige. Man har tårfylld följt turer där familjer äntligen återförenats och förundrats över hur ödet sammanfört män och kvinnor i ett kallt land i norr, män och kvinnor som i sitt varma krigshärjade land aldrig ens drömt om att se varandra igen.
Dagligen ser man föräldrar som försöker förstå sitt nya samhälle, föräldrar som upplevt både psykiskt och fysisk misshandel i hemlandet.
Man möter mammor och fruar som desperat drar i varje lite halmstrå för att deras män, pappor till deras barn inte ska få sin utvisning verkställd.
Man brinner så otroligt för alla dessa mammor, pappor och deras fina, fina ungar och förbannar sig själv för att man anser att ens egna vardagliga små problem är viktiga.
Mitt hjärta blöder......