Tick, tack, tick, tack.

Vi har ju i vår lilla familj bestämt oss för att två barn räcker.
Det är ett gemensamt beslut och ingen av oss har fått göra avkall på något.
Jag älskar små bäbisar (en lagom stund) och är lite smått avundsjuk på mina vänner som startat om på nytt med en sladdis.
MEEEEN, det överväger ändå inte den här nyvunna, ökande friheten.
Mina tjejer blir mer och mer nåt annat än bara mina barn som behöver sin mamma och pappa för att överleva.
De klarar sig själva en stund och vi kan göra helt andra saker än man kan göra med små barn.
Dom blir liksom roliga att umgås med på ett annat sätt.

Men nu var mina arbetskamrater så vänliga här om dagen och upplyste mig om en liten detalj.
Snart kommer det inte vara ett aktivt val att inte skaffa fler barn utan ett faktum.
Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer vi inte kunna bli föräldrar igen.
Ju mer jag tänker på det desto mer ångestfyllt blir det på något sätt.
Det är en avsevärd skillnad på att inte vilja och inte kunna!!



- Posted using BlogPress from my iPhone