Vet inte om nån reflekterat över texten på denna trallvänliga dänga.
Den handlar i alla fall om en man med jobb, barn, fru, hus osv.
som tänker på en vän från förr.
Från sin ungdom antar jag, från den där fantastiska tiden då man faktiskt var oslagbar!!
Visst är det kul att minnas, skratta och drömma sig tillbaka.
Men min "partner in crime" finns inte kvar.
Jag kan inte bolla detta med henne, fråga om hon kommer ihåg vad vi gjorde sommaren just det året, vilken vår favorit låt var vid en särskilt tidpunkt, vem var vi så hysteriskt smygkära i.
Det känns nästan som det fattas en stor bit i mitt liv nu, eftersom jag är den enda som minns.
Det är så jävla, jävla, jävla orättvist!!
Ge tillbaka allt det roliga, allt det dråpliga, min tid, min fina fina vän!!
Hon fattas mig!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar