Men när jag pratat med mig själv en stund, jag behöver ofta banka lite vett i mig själv, insåg jag att det spelar ju egentligen ingen roll.
Inget kommer ju att ändras när jag väl nått fram, det kanske är bättre ju längre jag tragglar, större chans är det ju att det sätter dig i ryggraden.
Detta är ju ett statiskt tillstånd, jag lever så här....
En skön grej var dock att jag kom på vad jag sysslade med när jag var ute och gick innan domen.
Min kropp påminde mig varför jag valt att göra denna resan.
Det ska jag ta i ett senare inlägg, ifall min hjärna skulle få för sig att min kropp skulle vara till för andra igen, den är MIN!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar