Det är alltid något som ligger på eller som går över gränsen för vad som känns okej att tackla.
Jag är orolig över mitt kroniskt sjuka barn, mitt friska barn, mina barn på förskolan alla små människor som tvingas växa upp i krig och svält.
Jag är orolig för vuxna, de jag har absolut närmast mig, mina vänner, mina vänners vänner och familjer.
Så fort det vänder för någon så blir det nattsvart för någon annan.
Kan inte alla jag älskar bara få må bra?
Sen finns det människor som har ett liv som endast kretsar runt dom själva och det svåraste de behöver besluta om är hurvida man ska ha enfärgade eller mönstrade kökshanddukar...
Nu kommer min bitterfittighet fram till fullo, men sådana människor drabbas sällan av några större livskriser.
De kan flyta runt i sin lilla bubbla medan andra går på smäll efter smäll.
Vari finns logiken och rättvisan????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar