Jag väljer att utelämna orsaken till detta inlägget pga av att det även involverar andra människor som inte är intresserade av att synas här.
Man hör ju jämt och ständigt att ingen får mer prövningar i livet än de är menade att klara av.
Men då kommer det ju lite följdfrågor på det:
* Vem bestämmer om man ska klara mycket eller lite?
* Vilka är det som "slipper undan"?
* Vad har man gjort för att hamna i det övre skiktet, de som ska klara av mest?
* Hur vet man liksom att man är klar, när har man fått det som var menat att komma?
* Kan det bli någon slags felkalkyl mellan vaven så att någon faktiskt får liiiite, liiiite mer än man skulle klara av?
* Skulle det någon gång gå och lösa så att man kanske inte måste få allt som man klarar av utan kan komma undan med hälften?
* Varför bestämdes det så här från första början? Kunde ingen bara ha spikat att livet funkar minst lika fint glidande på en räkmacka?
Frågor på det?
Ska tillbringa början av helgen med syrran och hennes killar.
Käka gott, dricka några cider och svimma i en sirapsseg hög i soffan.
Är så oändligt tacksam att jag får ha min familj nära, särskillt när det är tufft.
Irriterar mig så till den milda grad på allla som vet hur man ska lösa det här med arbetslöshet nu när det inte byggs några bilar under bron längre.
Man ska ju flytta till Norrbotten och jobba i gruvor, eller tillbringa sina dagar på en oljerigg fixandes ännu mer pengar åt våra rika grannar!!
Självklart!
Det är väl inga problem med att säga upp sig från sitt fasta jobb, slita upp ungarna från skolan och bort från deras vänner, för att sätta sig i ett nytt samhälle helt utan något som helst socialt nätverk.
Tackar för förslaget men väljer nog att stanna här ett tag till.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar